Reportage i Borås Tidning 27 januari 2008
I Drottning Hackas Rike
En historia
i Nutid från Dåtid till Framtid
Sägnen om drottning Hacka
För länge sedan var det
hungersnöd i landet. Då bestämde
kungen att var tredje människa
skulle dödas.
Men drottningen rådde honom att
inte döda sitt folk utan i stället ge
varje invånare en hacka och en
kappe korn, så att de kunde hacka
upp ny åkerjord att odla på.
Kungen tyckte det var ett bra
råd och följde det. Drottningen
kallades sedan drottning Hacka.
Enligt legenden härstammar alla
de små stenrösen, hackerören
som man idag finner i hagar och
skogar från hennes tid.
.....................................................................
Myten om Drottning Hacka har varit levande
i Västsverige sedan medeltiden. Legenden dyker
upp i Fänneslunda likaväl som i Bitterna söder om
Vara eller i Fölene i Herrljunga kommun där
Hackestenen står rest som ett minnesmärke över
Drottningen. I Säve på Hisingen påstås hennes
grav ligga. Som vid utgrävningar visade sig vara
en 4 500 år gammal stendösgrav.
Långt ifrån så gammal är Drottning Hacka. Myten
om henne grundar sig på hackerören eller odlingsrösena
i skogarna och ängarna och är särskilt vanliga i södra
Västergötland. Tiden för hackerörens uppkomst är
från mitten av första årtusendet e kr till medeltiden.
- ca 400 e kr – 1300-talet.
Svedjebruket florerade under den här tiden, folket
brände skog, med hackebruk sådde råg i askan,
och staplade sten i odlingsrösen. Efter några år flyttade
man till ett nytt ställe och detta odlingssystem pågick
i flera hundra år.
...................................................................................
När kyrkorna under medeltiden byggdes i Gingri, Brämhult och Torpa (Borås) socknar kan man anta att skogen stod tät igen efter svedjebrukstiden i skärningspunkten mellan de tre socknarna. Där ligger nämligen byn Tosseryd samt några gårdar på höjderna ovanför byn. Teorin som talar för att dessa gårdar inte fanns, när kyrkorna byggdes och sockengränserna drogs upp, är att Tosserydsborna har dubbelt så långt till sin sockenkyrka som till Brämhults och Torpa kyrkor. (Carolikyrkan) Hade bönder funnits i Tosseryd på medeltiden skulle de aldrig gått med på ett gemensamt kyrkobygge i Gingri.
Skogsmarkerna från Äspereds by i Gingri till Torpa sockens gräns var förmodligen Gingri allmänna sockenskog.
Mellan Tosseryd och Äspered är skogmarken rik på hackerör, men oftast osynliga, övervuxna som de är av mossa och ris. Skogen är fattig på andra fornminnen så låt oss kalla den Hackebackeskogen.
Sydligaste delen av Hackebackeskogen odlades med tiden upp och där ligger idag rusthållargårdarna Hjältagården och Rönnekulla oerhört vackert på sluttningen ned mot Tosseryd. Omgivna av skogen ligger Abberås och Knektås som ensamgårdar i grannskapet.
Stenriket - nutid
Ett kulturarv som vårdas väl
Skog och ängsmark på Skogsbo ryttartorp
Ägare till en av Hjältagårdarna är bröderna Bengt och Göran Gustafsson. Jordbruket är nedlagt sedan flera år och bröderna har i stället blivit naturvårdare. Den uppgiften tar de itu med på största allvar på ryttartorpet som ligger på en platå väster om hemgården.
Skogsbo kallas ryttartorpet som ursprungligen låg på Hjältagårdens marker. Det blev friköpt när det upphörde som soldattorp, men är nu åter inlemmat i gården. Höjden över Öresjö är mäktig och här uppifrån kan man se Rya Åsar under sig på andra sidan sjön.
I Bengt och Görans lilla Skogsboreservat ligger inga vindfällen och skräpar efter de senaste vinterstormarna och inga träd står och vacklar, befolkade av barkborrar. Bröderna ligger väl framme med att systematiskt gallra bort gran ur lövskogen. Trots asp i bestånden lyckas bröderna också med det som rutinerade skogsmän kan misslyckas med - att hålla underväxten under kontroll utan betesdjur.
Som gammal skogsman blir man lyrisk över resultaten som uppnås med gamla skötselmetoder och moderna verktyg. Bengt och Göran är värda en särskild eloge för den mosaik av löv- och barrskog, ung och gammal skog som selekterats fram. Genom skogen och ängarna i Skogsbo har Borås GIF röjt upp för skidspår och promenadstigar utefter de gamla släp- och kostigarna. Utan grävningsarbeten har dessa kulturminnen bevarats på ett förtjänstfullt sätt.
Ett strövområde väl värt att besöka.
Stenriket – ett kulturarv
Frågan är dock om inte den omväxlande vegetationen överflyglas av en annan rikedom. Stenar som under århundraden grävts upp ur marken.
Runt varje åker på torpet ligger stenmurar, ända upp till fyra meter breda. Stenar som i de flesta fall flyttats två gånger. Stenar som har sitt ursprung i Hackebackeskogen i Drottning Hackas rike. När torpet började odlas upp släpades stenen till de urgamla hackerören och man byggde upp dem på höjden till odlingsrösen. Häst och oxe fick kryssa mellan rösena när jorden brukades.
Att kryssa mellan odlingsrösen gick inte längre när redskapen blev större och odlingsmetoderna förbättrades. Då flyttades stenen till åkrarnas kanter. Detta skedde från början av 1800-talet och varje sten i detta stenmursrike ligger kvar på samma plats där den en gång placerades. Inte en enda sten är rubbad.
En mera välbevarad stenmursomgärdad torpodling finns inte i denna kommun. Så länge bröderna Gustafsson håller sin skyddande hand över detta stenmursrike med 1000-åriga rötter till Drottning Hackas svedjebrukare, så är detta unika kulturminne i tryggt förvar. Drottningen skulle bara veta att åkerlyckorna på torpet numera är ett Europaintresse. Med symboliskt EU-bidrag hålls inägorna fria från uppväxande lövsly.
Göran Gustavsson, en av två bröder som sköter om Skogsbo.
Bröderna Gustavsson gallrar systematiskt bort gran i sitt lilla resarvat.
Bröderna Gustavsson använder gamla metoder men moderna maskiner i skogsbruket.
Skogsboresarvatet består av en mosaik av löv och barrskog, ung och gammal skog. Här pelarskog.
Stenriket – dåtid
Slagsmål, uppror och lustar
En av åkrarna i Skogsbo kallas Byttorpsåkern. Sannolikt hade de fyra rusthållarna var sin åker att bruka åt ryttaren. Enligt traditionen hade Hjältagårdens rusthållare betalt från rusthållet i Byttorp att bruka Byttorpsåkern. Orsaken var att Byttorps brukare hade så långt till sin åker. Rusthållet Byttorp Västergården låg där stadsdelen Byttorp i Borås nu ligger. Övriga rusthåll var Rönnekulla och de två Hjältagårdarna.
Att vara rusthållare medförde hög status och var en hederstitel. Jämfört med en simpel bonde kunde en rusthållare nästan jämställas med en godsägare. Till rusthållet nr 44 i Hjältagården tillhörande Västgöta kavalleriregemente i Axvall antogs i början av 1700-talet tre rusthållare som var riktigt styva i korken.
Gemensamt för dessa tre var att alla börjat sin bana som soldater. Sven Hofman i Byttorp, troligen född i Hössna socken, var den mest kände, vald till riksdagsman tre gånger och själv avdankad ryttare. Hans Åhlberg i Hjältagården torde ha varit en soldat i Seglora socken där han föddes 1699. Han befordras till trumslagare innan han blir rusthållare.
Den tredje rusthållaren, Anders Ekberg, var troligen född i Murum socken 1685, antogs som ryttare vid Västgöta Kavalleri och placerad på rusthållet Hjerttorp Västergård i Öra socken. Hemkommen till Sverige, efter fångenskap i något av Karl XII krigståg, fick han 1719 förflyttning till Hjältagårdens ryttartorp, men bodde i Rönnekulla och var därmed även rusthållare.
Inga brutna gevär för dessa kämpar, Vilhelm Moberg skulle bara veta.
Bengt och Göran Gustafsson är ättlingar sjunde led efter den sistnämnde Anders Ekborg. Så det är fullt naturligt om de känner förfädernas tryck att vårda naturen kring Hjältagården.
Soldaterna på ryttartorpet
Av uppgifterna från soldatregistren att döma, ser det ut som Anders Ekberg var fotsoldat innan han blev antagen som ryttare vid rusthåll nr 44. Från sitt giftermål är han bosatt i Rönnekulla och torde därmed också vara rusthållare. Det verkar vara rätt stor skillnad mellan fotsoldater och ryttare, 1700-talets ryttare är ofta företagsamma uppkomlingar i det civila samhället.
Fram till 1811 är Skogsbo ryttartorp, från detta år är Axvalls ryttare ”avsuttna” och de blir då fotsoldater. De tre sista soldaterna i Skogsbo är vanliga fotsoldater. Den siste soldaten heter Anders Hjert och efter hans avsked 1890 finns inte längre soldater på torpet. Fortsättning kanske följer om hans släkt i ett annat reportage.
Alla soldaterna på torpet:
Jöns Bengtsson före 1686
Päär Olofsson 1686 – 1710
Anders Sölfberg 1711 – 1712
Håke Hjälte 1713 – 1719
Anders Ekberg 1719 – 1736
Måns Wåhrdahl 1739 – 1757
Olof Rudberg 1757 – 1763
Sven Leijon 1766 – 1771
Anders Hjälte 1774 – 1795
Johan Stolpe 1796 – 1807
Anders Blom 1808 – 1815
Anders Falk 1815 – 1830
Nils Snäll 1830 – 1860
Anders Hjert 1860 - 1890
Slagsmålet i Abberås
Det finns inte bara stenar i marken på gärdena kring rusthåll nr 44. Även osynliga minnen att gräva upp ur myllan och låt oss börja i Abberås 1762. Den lilla ensliga gården som tillsammans med Knektås var augmentshemman under Hjältagården, ett slags hjälphemman för rusthållen och i det här fallet ägdes av rusthållaren i Hjältagården.
Sven Hofman i Byttorp stämmer in Anders Arvidsson i Hjältagården till tingsrätten, Anders var den fjärde rusthållaren, men utan militära meriter. Liksom Hofman var denne ingift i Anders Ekbergs familj i Rönnekulla.
Saken gällde en påstådd arvsrätt till hemmanet Abberås.
Ärendet återkommer inte i tingsrätten under de närmaste två åren, men har kanske skickats vidare till högre rätt.
Möjligen avgjordes inte saken där till Hofmans fördel. Hösten 1763 tar han saken i egna händer. Som han var gift med Anders Ekbergs dotter Ingrid tar han hjälp av sina svågrar Per och Jonas i Rönnekulla.
Bud skickas till Per Ekberg – i Rönnekulla men nu bor i Kröckling - och Per drar iväg med sina oxar den långa vägen från Kröckling till Abberås. Hofman själv far förbi Rönnekulla och får med sig Jonas Ekberg som selar på hästen och kör upp till Abberås. På vägen passerar de Hjältagården och Anders Arvidsson anar oråd. Han kallar på sin hustru Maria, som är syster eller moster till Hofmans Ingrid, och på dottern Johanna och sonen Arvid, varefter alla fyra ger sig av mot Abberås. Far och son beväpnar sig med käppar och väl uppe i Abberås finner de Per och Jonas som ”krokkör” på åkern. - Det var den tidens höstplöjning. - Det är bäddat för våldsamheter.
Hofman stämmer Anders Arvidsson för överfallet och med sig till tinget har parterna inte mindre än åtta vittnen.
En av dessa är Hans Torstensson i Amnahult, som var ute i skogen och brände kol. Han berättar att Jonas Ekberg kom fram till honom och frågade om han sett till hästen som skenat ut i skogen. Hans undrade vad som hänt och Jonas sammanfattade alla vittnesmål med orden ”vi hafva slagits som 18 000 djeflar”.
Hans Torstenssons kolbränning är ett intressant tidsdokument. Nämligen att skogen stod ganska tät i den här trakten. Till skillnad mot då man närmade sig bebyggelsen med helt skoglösa trakter. Och skogarna vimlade av folk på den tiden, det fanns ju åtta inkallade vittnen i målet. Ett vittnesmål med särskild tidsfärg står Per Ekbergs piga för. Hon kommer med matpåse till sin husbonde, som Anders hustru rycker åt sig och slår i golvet
så att brännvinsflaskan krossas. Brännvin var matdryck morgon, middag och kväll.
Striden i Abberås hösten 1763 och i tingsrätten året därpå under tre på varandra följande ting handlar fortfarande om ett testamente från 1740. Processen vid tinget sinkas mycket av procedurfrågor. Sven Hofman förekom ofta i rättegångar som sakförare för bönderna så han visste hur valserna skulle dras.
Den här rättegången slutar dock i en antiklimax. Partena insåg till slut att ingen skulle vinna och vid tredje tinget slutar det hela med förlikning i alla tre i målet ingående processerna. Och tingsrätten drar en lättnadens suck och lyckas hitta en paragraf för att kunna lägga ned slagsmålet utan åtgärd. Detta var egentligen ett brottmål efter den tidens lagar.
Hofmansupproret
På hösten två år senare eller 1766 blir Sven Hofman halshuggen i Stockholm för ett betydligt grövre brott. Bitter och besviken hade Hofman tre gånger fått återvända hem till Byttorp sedan han varit vald till riksdagsman men inte erhållit riksdagsmannafullmakt av häradshövding Cederlöf i Borås. Han hade också bötfällts för obehörig rättegång och fråntagits rätten att föra andras talan.
Hans bitterhet gentemot Cederlöf och ämbetsmän fick till följd att han startade en aktion mot det härskande mösspartiet och tog ledningen i det så kallade Hofmansupproret. Efter en del förberedelser samlades bönder i Fristad och Borgstena och en del andra socknar våren 1765 och tågade till Bollebygd där den stora samlingen skedde. Mellan 400 och 600 upproriska tågade därefter mot Borås. Medan tåget alltmer decimerades blev uppståndelsen allt större i Borås. Utskickat krigsfolk och bönder tog fast Hofman, som först fördes till Varbergs fästning och därefter till Stockholm för ”pinligt” förhör varpå dödsdom följde.
Åhlbergs i Hjältagården
Bästa sättet att hålla sams om förvaltningen av ett ryttartorp var kanske att rusthållarna var släkt med varandra. Även om det inte alltid hjälper när man har att göra med en så bitter och besviken medlem i rusthållet som Sven Hofman.
Den ende som hittills stått utanför släktgemenskapen om rusthållet var Hans Åhlberg i Hjältagården. Men hans son Johannes avhjälper den saken genom giftermål med gårdsgrannen Anders Arvidssons tös Johanna, hon som var med vid slagsmålet i Abberås.
Johannes Åhlbergs familj är ovanlig så till vida att den var mycket intim med de militära kretsarna. Johannes syster Annika var gift med sergeanten Erik Rosvall i Äspered i Gingri. Johannes dotter Inga Maria var gift med sergeanten Axel Hedberg Hjortsered. Två söner till Johannes blir underofficerare och familjens musikalitet tar sig uttryck i ett umgänge som strax skall redovisas från en rättegång.
Dessutom var en dotter gift med en nämndeman från Bollås som troligen kommer på obestånd. Denna dotter och mågen placeras nämligen på Johannes ägandes gård Knektås. Statusmässigt bästa giftet gör kanske Johannes yngsta dotter genom att gifta sig med Peter Andersson i Bondarp och därmed bli svägerska till den store bondehövdingen och riksdagsmannen Anders Danielsson i Bondarp. Ståndscirkulation blev det från fattig soldat i Seglora till barnbarn inom bondearistokrati i Gingri.
Lönskaläget i Rönnekulla
Johannes Åhlbergs son Andreas militära grad är förare vilket i princip betyder befäl över en rekognoseringstropp. Åhlbergs i Hjältagården saknar släktskap med Ekbergs i Rönnekulla men med laddat manligt vapen rekar Andreas möjligheterna till samband i Rönnekulla. Efter fullbordat nedläggande av
Anders Ekbergs sondotter Anna Maria Persdotter - dotter till Per Ekberg som vid tiden för Abberås överfallet bodde i Kröckling - stämmer länsman Lundgren år 1796 Andreas för köttslig beblandelse med denna piga i Rönnekulla.
- Här kan nämnas att som ombud vid tinget har Andreas sin svåger, den ovan nämnde nämndemannen Gustaf Andersson i Bollås. Som sitt ombud har Anna Maria en viss Daniel Persson i Bräckås, fadern till ovan nämnde Anders Danielsson i Bondarp. Men Andreas Åhlberg och Anders Danielsson var inte ännu inte svågrar. -
”Anna Maria Persdotter anförer att föraren Åhlberg vid pingsten 1795 henne lägrat ute på marken i Rönnekulla gärde varefter hon blivit havande och uti februari månad detta år framfött ett gossebarn”. – Pingstdagen inföll detta år den 24 maj, så i söderläge på Rönnekulla kunde det nog vara varmt i solen.
Andreas nekar kategoriskt till faderskapet så Anna Maria har en rad vittnen i beredskap, därav flera musikanter, troligen från Åhlbergs bekantskapskrets. I referatet från domstolsprotokollet räcker det med att återge Anders Hjälte i Äspered som var ute och gick från Hjältagården till Rönnekulla denna soliga pingstdag. ”Såg vittnet både Andreas och Anna Maria ligga tillsammans utmed en buske uti en backe i gärdet och såg Åhlberg uppå Anna Maria med byxorna uppknäppta och neddragne, men vid det svarandena blevo vittnet varse gingo de upp af marken och skildes från varandra”.
De båda älskande hade haft ett två år långt förhållande och Andreas skryter för sina militärkollegor om sin bedrift i enebacken. Stugorna var på den tiden trånga, fulla med folk och med olåsta dörrar. Lägersmålen företogs därför ute i marken eller i höladorna. Lägersmål var juridisk term för otillåtna samlag och straffbar handling.
Familjen Ekberg i Rönnekulla hade en viss böjelse för utomäktenskapliga lustar och Anna Marias farbror Jonas
- höstplöjaren i Abberås – tröskade i ungdomen halm i fähuset med sin mjölkpiga Gunnur Larsdotter. Och fick göra en tingsresa 1755 för älskogen bland kobåsen
Straffen för Andreas och Anna Maria blev ekonomiskt ruinerande, särskilt för Andreas som dömdes till underhållsplikt. Okänt är om de gifte sig med varandra, men karriären var slut för Andreas, han dog som torpare i Tosseryd 1814, blott 41 år gammal. Anna Maria däremot blev gammal, 1835 figurerar hon i en ny rättegång, är då 66 år, kallas ömsom piga och ömsom änka och är mor till tre barn.
På Rönnekulla har den förändringen skett att Anna Marias bror Nils är död och Nils dotter Britta Maria har gift sig med Anders Andersson från Fristad. Nils har före sin död skrivit över Rönnekulla på mågen från Fristad medan Anna Maria muntligen lovats få bo kvar i sin ”koja” i Rönnekulla. Med det språkbruket troligen en mycket torftig backstuga.
Men Anders Andersson ser ett omfattande vårdbehov framför sig, slänger ut Anna Maria och fyller kojan med ”löv”. Vilket betyder hamlat lövris till vinterfoder åt djuren. Senare river även Anders stugan. Saken kommer upp på sockenstämman, som anser att Anna Maria har besittningsrätten.
Johannes Svensson i Borås är Anna Marias svärson och det är han som driver målet i domstolarna för sin svärmoders räkning. Saken vandrar från Tingsrätten till Lagmansrätten, vidare genom Göta hovrätt och åter till Ås härads tingsrätt i över 5 år. Efter många vädjanden från domstolarna till Anders Andersson att ta sitt förnuft till fånga, så fastställer till slut tingsrätten 1841, att Anna Maria har vunnit målet och Anders Andersson får betala skadestånd och stora rättegångskostnader.
Anders Andersson har en dotter som blir nämndemannafru i Rönnekulla. Detta pars äldste son Johan Adolf kallar sig Rönqvist och gifter sig med Albertina Charlotta Wallqvist, lärardottern från Toarp vars far förekommit i tidigare reportage.
Stenriket - framtid
Öresjöstaden – en idé om ett rundare Borås
Visionen om Öresjöstaden – mitt i kulturarvet – eller en sattelitstad till storebror i väst?
Mera meriterande för staden Borås framtid är att stå på egna ben och bygga bostadsområden och arbetsplatser i symbios.
Se hur Boeråsen står i lågor
kvällsol brinner bortom Rya skog
grön som ärg mot violetta vågor
mellan höga åsar, Öresjö där gäddan slog
En travestering på Evert Taubes Stockholmsmelodi
Solnedgångar som du boråsare sällan får se under smogtaket över Borås och i skuggan av Rya Åsar som skymmer aftonsolen. Boråsaren som vill vidga sina vyer far därför söder- och västerut till havets utsträckta horisontlinje. Lite grand på höjden ligger Sjöbo, föraktad stadsdel av boråsare söder om Knalleland. Som tror att stans norra förort ligger i Norrland. Högt ovan Sjöbo ligger torpet Skogsbo där ryttaren nr 44 vid Västgöta ryttare tränade sin häst i Hackebackeskogen.
1. Bostäder i kulturarvet ”Hackebackeskogen”
På toppen av Hyberg 319 meter över havet, 319 meter över havet, har flera utsiktstorn varit uppförda på 1900-talet. Det mest besökta uppfördes 1925 och i en turistbroschyr från den tiden omtalas två platser som en turist borde besöka. Nämligen Caroli kyrka och utsiktstornet på Hyberg. På 1920- och 30-talet var det folkvandring till tornet för beskådande av utsikten till Västgötabergen och sjy kyrkor runt Borås. Från tornet i Hyberg skulle man i dag kunnat se tätorterna liksom bläckfiskarmar sträckande sig från centrum av Borås till Sandared, Fristad och Målsryd.
Man behöver ju inte dra in tentaklerna, men varför inte Hyberget som centrum av en stadsdel som gör Borås till en rundare stad? Genom att bygga ihop Brämhult med Fristad!
Medan Borås ritar bostadsplaner för byggande så långt från Öresjö man kan komma, i blockiga tassemarker söder om stan, då dräller det av PR från Skaraborg om sjönära bostäder, nu senast en Sjöstad i Mariestad.
Den 26 december konstaterar GÖTEBORGS-POSTEN: ”Nu går flyttlassen till Borås,” Med bilder på familjer som flyttar till Sjömarken. Men hur många göteborgsinflyttare kan trängas kring Viaredssjön? Det är ju sjöutsikter man vill ha och inte hålan vid Viskan. Gräddhyllor ovan Öresjö kommer att locka inflyttare från omkringliggande orter och både Ulricehamn och Alingsås kommer att förpassas till andra rangens sjöutsikter i Sjuhäradsbygden.
Utsikt över Öresjö från Hackebackeskogen
Borås Öresjöstad hamnar 200 meter över Öresjö med utsikt över hela sjön. (sedan man gallrat bort lite skog) I Hackebackeskogen bland hackerör och stenmurar kan skapas en kulturmiljö av äkta snitt. Borås skulle kunna ta upp tävlan med Falköpng om forntida minnesmärken i stadsmiljö. Och i betydligt friskare luft än under smogtaket vid Viskan
Att fornminnesskydda dessa kulturminnen skulle antagligen ge ett bättre skydd mot skogsbrukarna förstörande markberedningsaggregat. Efter inventering och utmärkning är det fullt möjligt att inlemma dessa minnesmärken över många sekels odlarmödor i en modern stadskultur.
Drottning Hacka skulle glädjas i sin himmel över skyddet som hennes stenar skulle få för all framtid.
Stenmurarna i Hackebackeskogen är möjliga att skydda och inlemma i ett nytt bostadsområde.
2 Industristad på plan och fast mark
Ett förfärligt misstag var det att lägga ut ett industriområde i Ryda vid en återvändsgata. Det måste ha skett i ren panik. Genom närheten till Rya Åsar och friluftslivet borde området planerats för sportaktiviteter, till exempel en golfbana. Vilket guldläge för den sporten och Borås stad genom närheten till Centrum, Knalleland och Djurparken.
Men gör för fn inte ett sådant misstag en gång till. Gräv inte ned industritomterna i ett kärr ute i Viared. På högslätten i övre Brämhult i riktning mot Sparsör blir det fast mark under grundstenarna. Tillsammans med Hackebackeskogen kommer marken att räcka i 100 år.
Hackebackeskog och Brämhults vidder, de vida vyernas landskapsbild – för vidlyftigt för Boråspolitiker ?
Och en sak till: Cykelavstånd till bostäderna i Hackebackeskogen. Tänk lite på miljön också, inte ett bilrally ut till Viared en gång till. Man behöver ju inte söka härma storebror i väst i allt.
3. Den vilda naturen
mellan Tosserydsjöarna - Kyperedsjön – Brämhult. Vilken resurs för rekreation och turism. Och mitt i stan!
Bygg ut Djurparken med safaripark och andra faciliteter. Det finns ju ingen konkurrens i Västsverige – men närmare för kontinenten än till Kolmården, Eskilstuna och Skansen.
Tyskarna behöver inte fara ända till Kolmården för att klappa vargar och älgar. Vilken attraktion att kunna göra det i Borås. Mitt i stan!
4. Kommunikationer
Innan farlederna genom stan och ut till Fristad korkar igen, vilken planering finns för förbifarter och borttagande av den tunga trafiken genom Centrum? (den nya infarten från Fristad minst 30 år försenad) Allt bör därför inte handla om motorväg Göteborg – Jönköping. Lederna mot Skaraborg och Trollhättan är bortglömda och starkt försummade. Ta gärna en titt på idéskissen ovan (nedan)
Infrastrukturen är starkt eftersatt i Borås, hög tid att börja planera för att göra något åt den!
Drottning Hacka kan man läsa om på nätet, se Wikipedia med länkar till många olika sajter.
Om ”Svedjeskogen” skriver Örjan Hill i Fässingen, årgång 2003.
Om Hofmansupproret finns en utförlig berättelse i Fristadsbygden, årsbok 1984.
Om utsiktstornet i Hyberg kan man läsa i ”Boken om Brämhult”.